petramedaoche

I bland på kvällen/natten när jag ligger i sängen och ska försöka sova så kan massa tankar flyga runt i mitt arma lilla huvud.

Ibland får jag, som säker många andra mammor, för mig att det var längesedan jag hörde något levnadsljud från E. Jag ligger och försöker lyssna jättenoga efter något litet bevis på att hon fortfarande lever. Tillslut blir jag alldels kall i kroppen och tänker, "nä, nu har tösen avlidit!", men precis när jag ska kasta mig upp ur sängen så hörs en liten suck där bortifrån spjälsängen, och jag kan  pusta ut.

Men så är det vissa nätter när hon har skrikit och skrikit i flera timmar, och jag är sååååå trött så jag skulle kunna somna stående. Plötsligt blir hon tyst och jag kan äntligen slappna av med huvudet på kudden.
Men precis när john blund börjar uppenbara sig så kommer tanken: "Tänk om hon blev tyst pga att hon slutade andas?". Även vid dessa tillfällen så ligger jag och lyssnar, men tillslut blir tröttheten så påfrestande att det faktiskt kan hända att jag tänker " Jag orkar inte, är hon död nu så är hon död imorgon också, då får jag ta det då. Nu måste jag få sova!!"
Genast efter att jag tänkt denna hemska tanke får jag dåligt samvete och kastar mig upp ur sängen fram till spjälsängen och ställer mig nära nära och lyssnar. Jag hör hur hon andas. Hon sover. "Förlåt" viskar jag.