JAG ÄR GRAVID!!!

Sätt inte makaronen i halsen nu för nä, jag väntar inte bebis!

Men idag för exakt ett år sedan satt jag inne på toaletten och kissade på en sticka.
Mensen var då exakt 4 dagar sen och jag var egentligen ganska så säker på att det skulle visa ett plus. Jag kände det på mig helt enkelt.

Efter att jag kissat på testet så la jag det på handfatet och gick sedan ut till M, för jag tänkte att vi tillsammans skulle se vad resultatet blev. Det jag inte berättade för honom var dock att testet visade positivt så fort en enda droppe landat på det, så när vi stod där utanför dörren och väntade så visste jag egentligen redan svaret!

Vi skulle bli tvåbarnsföräldrar!!!

Då började då resan till att själva bebisen skulle komma ut,  A K A graviditeten.
Jag var beredd på att må illa och spy mycket och länge, för när jag väntade A så spydde jag flera gånger varje dag fram till v 25 och var inlagd på sjukhus i ett par dagar pga näringsbrist. Men jag kan ärligt talat säga att jag inte på något sätt beredd på att det faktiskt kunde bli värre!

Redan en och en halv vecka efter att jag testat positivt (alltså i v 6-7) satte illamåendet igång, men första veckan var ganska lugn. Jag spydde inget utan mådde bara lite småilla. En liten naiv del av mig hoppades att det faktiskt skulle fortsätta så, att jag skulle klara mig någolunda skonsamt denna gång, men ack så fel jag hade...

Först i v 7-8 slog illamåendet igång på riktigt och jag bodde praktiskt taget på toaletten och i sängen. Efter 2 dagars konstant spyende ringde jag BM för att få någon bättre receptbelagd medicin. Jag blev hänvisad till Vårdcentralen och väl där fick jag kissa i en  kopp för att kolla om det var ketoner i urinen (ketoner i urinen tyder på näringsbrist). Jag tänkte att det är nog lugnt på den fronten för jag har ju bara spytt i två dagar än sålänge. Men ICKE!
Ketonerna låg på 3+ och istället för att komma hem med en burk mediciner så fick jag åka hem och packa för jag skulle till Sjukhuset och bli inlagd!
Jaha, det var ju rolig...eller inte.

Efter 3 dagar med dropp fick jag äntligen åka hem på permission och efter ytterligare 3 dagar blev jag utskriven.
Men inte länge..

Redan efter en vecka blev jag, efter ett besök hos min underbara BM, inlagd igen, och jag spenderade praktiskt taget hela Februari och Mars på sjukhuset.

Mitt sjukhusbesökade så ut på följande sätt:

30 jan: Inlagd
1 feb: Hem på permis
4 feb: Utskriven
14 feb: Inlagd
17 feb: Permis
19 feb: Inlagd
22 feb: Permis
25 feb: Utskriven
27 feb: Inlagd
2 mars: Utskriven
11 mars: Inlagd
14 mars: Permis
17 mars: Utskriven


Efter det var jag något trött på sjukhus, och jag mådde illa bara jag såg ett sjukhus eller kände den där sterila lukten utom någon som helst parfym.

Jag provade varenda illamåendemedicin i världen, men inget ville verka på mig. Jag fick till och med prata med en sjukhuskurator för att förhindra att jag gick ner i en djup depression pga mitt tillsynes obotlig illamående.
Jag började fundera på varför jag egentligen utsatte mig för detta. Att spy hela tiden i ett halvår? Inte kunna äta något för att allt smakar hemskt, men ständigt vara utsvulten!? Är det värt det? Kanske jag skulle nöjt mig med ett underbart barn?
Kuratorn berättade att det fanns kvinnor som pga hyperemesis (svår grav.illamående) började funderade på abort, men för mig fanns aldrig den tanken. För isåfall skulle ju mina plågsamma veckor varit förjäves och jag ville ju verkligen ha ett till barn! Jag ville ju barnet men inte illamåendet
Jag fick däremot M att lova att ifall jag någonsin fick tanken på att skaffa ytterligare ett barn, då skulle han påminna mig om dessa månader.

v 15: Jag spydde fortfarande ca 10 ggr per dag men lyckades väl på något sätt behålla näring så jag slapp inläggning.


v 19 el. v 18:  Det var nu dags för Ultraljud och jag blev tråkigt nog flyttad! Istället för att på onsdagen byta vecka till v 19 så fick jag fortsätta vara i v  18 en vecka till. Världens längsta vecka kan jag tala om för er!

v 19: Spydde fortfarande c 2-3 ggr per dag, men nu mera vågade jag mig utanför dörren mer. Skönt. Var ständigt hungrig, men all mat smakade äckligt, vilket dilemma!

v 22: A och M fyllde år och dagarna var fyllda av kalas i olika konstellationer. Spydde numera endast morgon och kväll.

v 24: Sakta övergick illamåendet till foglossning! Kunde inte längre gå, sitta, stå eller ligga en längre tid/sträcka, allt gjorde ont.

v 26:
Spydde sista gången! Tjoho!!


v 27: Plötsligt en kväll fick jag akut ont. Det kändes som någon hade tagit ett spännband, satt det runt min bröstkorg och dragit åt så hårt de kunde, och det gjorde bara ondare och ondare. Jag kunde inte andas för det gjorde så ont! Tillslut fick jag panik pga smärtan och jag bad M ringa 112. Medan M pratade med dem där så lättar äntligen smärtan och jag slapp åka in, men jag vet än i dag inte vad det var som hände. ONT gjorde det iallafall.


v 28-37: Nu blev det då högsommar, men eftersom jag knappt kunde gå så  var vi för det mesta hemma. De varmaste dagarna spenderades dock på stranden.
Mina fötter svullnade upp och jag kunde endast få på mig mina sandaler med remmar vilket inte var så roligt när det regnade.




v 37-38: Sov knappt på nätterna längre pga. foglossningen, kissenödighet, förvärkar etc.
En morgon vaknade jag och hade jätteont på högersidan av magen, tillslut ringde jag till förlossningen och jag fick komma in för kontroll. De hittade dock ingentingsom kunde vara anledningen till min smärta, men läkaren såg på UL att bebisen låg väldigt långt ner och på CTGn syndes tydliga regelbundna samandragningar, så han trodde inte att det skulle dröja många dagar innan bebisen skulle kommer!



v 39:
Ingen bebis ville komma ut..


v 40: Dagen innan BF dvs v 39+5 sätter förlossningen igång..




...men Förlossningsberättelsen kommer inte nu, utan den får ni vänta på till någon annan dag!   =)
 

 

 

Kommentarer
Postat av: malin

Gud så fin bild då när din son pussar din mage.

Otroligt fin mage med för den delen!

2009-01-13 @ 20:17:00
URL: http://alicesmamma.blogg.se/
Postat av: Nadja

Herre Gud!

Vet inte vad jag ska säga här och nu... i en kommentar på din blogg... det räcker liksom inte...

Önskar bara att saker vore sådana mellan oss att jag hade kunnat finnas vid din sida, men det är väl föga tröstande nu, såhär långt efteråt...

2009-01-13 @ 20:41:41
URL: http://vivalanadja.blogg.se/
Postat av: PetramedAochE

Malin: Tack!! =)



Nadja: Inte gräma ner dig över det nu muffin! Jag överlevde trots allt(!), och så bra kontakt som vi har nu (med hjälp av våra bloggar) har vi ju inte haft på länge!



Jag hjärtar ju dig...



2009-01-14 @ 00:16:02
URL: http://petramedaoche.blogg.se/
Postat av: Nadja

Hejja våra bloggar, hejja dig och hejja oss!

Hjärta dig också! =)

2009-01-14 @ 13:59:27
URL: http://vivalanadja.blogg.se/
Postat av: Mandy & lille Vincent

Fina bilder..:) Usch vad jobbigt att må illa så mycket! Jag mådde mkt illa, men det var mest första tiden. Sen blev det bättre & bättre..

Var det stor skillnad på att vänta andra barnet?

2009-01-15 @ 11:49:23
URL: http://mandyyy.blogg.se/
Postat av: PetramedAochE

Alltså, jag vet inte riktigt...

Jag mådde ju fruktansvärt tills under första graviditeten också, men jag minns inte att det var riktigt så illa som det var nu.



När jag väntade A så tror jag att jag kunde äta, även om jag spydde upp det mesta.

Men nu när jag väntade E så smakade allting jätteäckligt så jag hatade allt som hade med mat att göra.

Det var väldigt psykiskt jobbigt, att ständigt vara hungrig, men hata mat och hata att äta..



Jag gick ner 7 kilo de första månaderna i graviditeten, men sedan när illamåendet försvann var hungern fortfarande kvar så då gick jag upp dem igen. Med råge!



2009-01-15 @ 12:39:33
URL: http://petramedaoche.blogg.se/
Postat av: PetramedAochE

Det ska stå: "Jag mådde fruktansvärt illa under första graviditeten också, .."



=)

2009-01-15 @ 12:41:25
URL: http://petramedaoche.blogg.se/
Postat av: stine

usch va jhobbigt att må så dåligt, skönt att det blev något fint utav det hehe :)

2009-01-19 @ 16:27:04
URL: http://lillastine.blogg.se/
Postat av: jessica

underbart att läsa om hela din graviditet, trots att den var så hemsk genomled du den! du har sån otrolig styrka och är fantastisk och unik som genomgått detta! kraaam jessica

2009-02-13 @ 14:55:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0