Separationsångest av rang!
A har kommit i någon separationsfas.
Eller han har väl lidit av separationsångest i stort sätt hela livet (minns detta) men nu har det tagit sig till nya nivåer.
Ett par exempel:
Häromdagen så slängde jag ett par strumpor som jag tyckte hade blivit lite väl slitna, i papperskorgen.
När sedan A skulle slänga något upptäckte han detta och tog då upp dem och sa till sin pappa som var i köket (jag tjuvlyssna från vardagsrummet)
A: Här ligger ju mammas strumpor! Hur har de hamnat här i papperskorgen? Pappa, är det du som har slängt mammas strumpor i papperskorgen?!
M: Nä, det är nog mamma som lagt dem där.
A kommer in till mig
A: Mamma, här får du dina strumpor de låg i papperskorgen!
Jag: Jo, jag vet, det är jag som lagt dem där för de är trasiga.
A: Nääe, vart då? *spanar in strumporna i närbild*
Jag: Det syns inget hål, men de är slitna därför ska de slängas
A: *börjar snyfta* Men de är ju de finaste strumporna... det är ju mina favoriter...
Jag: Men A, det är ju mina strumpor! Jag har ju massor med fina strumpor kvar däruppe!
A: Men inte lika fina som de här! *gråter*
Dagen efter så sorterade jag A:s garderob. Han har så mycket kläder som blivit för små nu så mycket åkte ner i lådor och vidare ner till källaren (detta har inte A så mycket emot för kläderna finns ju faktiskt kvar även om de numera finns i källaren).
När jag kom till strumporna så slängde jag de som var för små för de var ändå så slitna så att använda dem som arvegods var uteslutet.
När jag slängde strumporna så var A på nedervåningen men efter maten så skulle han gå upp, vilket då antagligen skulle resutera i att han såg strumporna i papperskorgen! Jag fick då snabbt ropa till mig honom, tog honom i knät för att förklara vad jag hade gjort.
Det blev ett långt samtal, med tårar och löften om att köpa nya strumpor. Exakt likadana, eftersom de som slängts ju var hans absoluta favoriter.
Någon dag senare var det dags igen och denna gången var det när jag skulle slänga några julgodisar som blivit kvar.
Jag stod vid papperskorgen och skulle precis dumpa julgodisarna när A kom springande.
A: Vad gör du?!
Jag: Jag slänger de här julgodisarna nu för de har blivit gamla.
A: Men det är ju mina favoriter!!
Jag: Ja, men ta en sista då innan jag slänger dem. *räcker fram lådan*
A: Neee, jag gillar inte dem..
Lite senare samma dag pratade jag om A:s separationsångest med M och han berättade då att han hade slängt en spik som han hade dragit ut ur en bräda från A:s rum (vi håller på och renoverar där) och A hade då börjat snyfta och sagt att det ju var hans bästa spik!
Låter inte detta som separationsångest av högsta klass?!
Eller han har väl lidit av separationsångest i stort sätt hela livet (minns detta) men nu har det tagit sig till nya nivåer.
Ett par exempel:
Häromdagen så slängde jag ett par strumpor som jag tyckte hade blivit lite väl slitna, i papperskorgen.
När sedan A skulle slänga något upptäckte han detta och tog då upp dem och sa till sin pappa som var i köket (jag tjuvlyssna från vardagsrummet)
A: Här ligger ju mammas strumpor! Hur har de hamnat här i papperskorgen? Pappa, är det du som har slängt mammas strumpor i papperskorgen?!
M: Nä, det är nog mamma som lagt dem där.
A kommer in till mig
A: Mamma, här får du dina strumpor de låg i papperskorgen!
Jag: Jo, jag vet, det är jag som lagt dem där för de är trasiga.
A: Nääe, vart då? *spanar in strumporna i närbild*
Jag: Det syns inget hål, men de är slitna därför ska de slängas
A: *börjar snyfta* Men de är ju de finaste strumporna... det är ju mina favoriter...
Jag: Men A, det är ju mina strumpor! Jag har ju massor med fina strumpor kvar däruppe!
A: Men inte lika fina som de här! *gråter*
Dagen efter så sorterade jag A:s garderob. Han har så mycket kläder som blivit för små nu så mycket åkte ner i lådor och vidare ner till källaren (detta har inte A så mycket emot för kläderna finns ju faktiskt kvar även om de numera finns i källaren).
När jag kom till strumporna så slängde jag de som var för små för de var ändå så slitna så att använda dem som arvegods var uteslutet.
När jag slängde strumporna så var A på nedervåningen men efter maten så skulle han gå upp, vilket då antagligen skulle resutera i att han såg strumporna i papperskorgen! Jag fick då snabbt ropa till mig honom, tog honom i knät för att förklara vad jag hade gjort.
Det blev ett långt samtal, med tårar och löften om att köpa nya strumpor. Exakt likadana, eftersom de som slängts ju var hans absoluta favoriter.
Någon dag senare var det dags igen och denna gången var det när jag skulle slänga några julgodisar som blivit kvar.
Jag stod vid papperskorgen och skulle precis dumpa julgodisarna när A kom springande.
A: Vad gör du?!
Jag: Jag slänger de här julgodisarna nu för de har blivit gamla.
A: Men det är ju mina favoriter!!
Jag: Ja, men ta en sista då innan jag slänger dem. *räcker fram lådan*
A: Neee, jag gillar inte dem..
Lite senare samma dag pratade jag om A:s separationsångest med M och han berättade då att han hade slängt en spik som han hade dragit ut ur en bräda från A:s rum (vi håller på och renoverar där) och A hade då börjat snyfta och sagt att det ju var hans bästa spik!
Låter inte detta som separationsångest av högsta klass?!
Kommentarer
Trackback
