petramedaoche

A kom ner i går kväll och var jätteledsen. Han ville inte att Jag och M skulle bli 1000 år och åka upp till himlen. =(

Vad ska man svara på sånt?

Helst vill man ju bara säga att det aldrig kommer hända, att vi aldrig kommer dö, men samtidigt vill man ju inte ljuga.
Jag försökte iallafall förklara att det är jättejättejättejättelänge till dess. Att då är han och E också gamla, och han kanske till och med är morfar och farfar vid den tiden.

Jag vet inte om det hjälpte, men efter en stund så lugnade han sig iallafall ner sig och kunde gå upp och lägga sig igen.

Jag tror att han även är lite orolig över en av fröknarna på dagis också. Han pratar ofta om att hon är skrynklig överallt och det blir man ju när man är 1000 år...


 

A till dagisfröken:

- Min mamma tycker om mig även om jag gör lite bus ibland!



Det känns såå skönt att han vet det kan jag lova, för ibland känns det som det enda jag gör är att tjata och skälla..

Men jag älskar ju honom ändå, min lilla gossi!

Klockan 06:00 i morse kom A in till oss och hade jättesvårt att andas, han hade fått ett kruppanfall. M gick ner med honom till vardagsrummet där de sedan satt under täcket, med altandörren öppen, och såg på barnprogram. Efter lite friskluft och en dos med bricanyl så blev han bättre så vi slapp att åka till akuten denna gång, vilket var otroligt skönt!

Jag vet inte hur många gånger vi har fått åka i ilfart till akuten med en A i full panik. Man känner sig så hjälplös när inget man gör fungerar, han får ingen luft! Då är det iallafall skönt när saker och ting fungerar på akuten.
Vi brukar ringa från bilen när vi är påväg in och meddela att vi kommer. När vi kommer fram brukar allt gå snabbt. Vi blir insläppta med en gång och läkaren och ett par sjuksökterskor kommer in med detsamma. Inga 5 timmars väntetid bara för att komma in på rummet här inte ; )
Sen blir det adrenalin och kortison, och efter det kommer våran väntetid. Nu ska vi nämligen vänta på att se om adrenalinen verkar eller inte. Oftast har den inte verkat ordentligt, utan det brukar få bli ytterligare en dos eller två. Och fungerar inte det så blir det inläggning. Me not like inläggning...

Men som sagt var, imorse slapp vi hela den proceduren och nu mår han mycket bättre.

Nu kan han andas!

På dagarna när jag är hemma själv(med E) och A är på dagis så har jag alltid på mtv i bakrunden när jag går här och grejar, surfar och ammar. Livet är ju så mycket roligare med musik och lite musikvideos har ju aldrig skadat.

Men när A kommer hem måste jag nästan stänga av, för han kan omöjligt slita sig från det!
Han är som Michael Jackson och ser videorna som korta filmer, och de är sååå braaa!

Jag har även kommit på honom när han stått och försökt dansa likadant som Chris Brown, det gick väl sådär..
...men han är ju nybörjare.

A äter kladdkaka och pratar med E:

A: Ska jag visa dig hur man äter kladdkaka?

E : blubblubb..

A: Man DELAR så här! *visar hur han delar kladdkakan med skeden*

E: gligliglubb

A: Men vet du hur man äter youghut?!

E:eiiiilejliiiii

A: Man tar youghurten på en SKED, sen stoppar man den i munnen.

E:...

A: Men man delar den INTE, för det är YOUGHURT! Det är mjukt.




Saker att lära E:

* Äta kladdkaka - check
* Äta Youghurt - check

När man frågar A vad han ska bli när han blir stor så svarar han att han ska bli pappa.
Han berättar också att E ska bli mamma, och tillsammans ska de få 6 barn. 4 killar och 2 tjejer.
Han har inte riktigt kommit på vad barnen ska heta än, men han säger att om man frågar honom i morgon igen så vet han nog.
Han säger att han ska bli världens bästa pappa och så frågar han E:  -Och du ska bli världens bästa mamma va?
Det sa hon att hon skulle, säger han sen.


Jag tycker det är jättesött, han älskar verkligen sin syster! Jag är säker på att han verkligen kommer bli världens bästa pappa! Han har så mycket kärlek i sig! Han är så snäll och omtänksam, min A.



När jag var liten så ville både jag och min bror gifta oss med våran mamma! Jag var jätteavundsjuk på min bror!
Han var ju en kille, så han kunde ju gifta sig med henne, men jag var ju en tjej...

Och nu när det äntligen är lagligt med homogifte så är det ju försent, jag är ju upptagen med M...

Jaja, jag får väl ha henne "bara" som mamma istället.
Min VÄRLDENS BÄSTA MAMMA!

A håller på och springer runt , som vanligt.

Hon kom precis och ville att jag skulle blåsa för han hade slagit sig på foten och hade "svidont"!

Tur att det gick över när jag blåste och lovade att jag strax skulle gå och hämta ett plåster.

Jag skulle kunna fylla en hel roman med alla A:s tankar och idéer!

Här är bjuder jag på två av dagens samtal, och båda två handlar om att jag försöker ta reda på vad hans fritidsintresse kan tänkas bli i framtiden:



Vi lyssnar på musik


Jag: A, skulle du vilja lära dig att spela ett instrument?

A: Kanske..

Jag: Vilket då? 

Nu tänker jag att han ska svara något coolt som trummor, elgitarr eller kanske eventuellt piano, men A:s svar blev:


A: Dragspel!

Jag ser otrrrroooligt mycket fram emot alla dragspelsövningar här hemma...eller inte..



Andra samtalet


Vi tittar på en handbollsmatch på tvn


Jag: A, skulle du vilja lära dig att spela handboll?

A: Nä.

Jag: Varför inte det?

A: Jag håller på att försöka lära mig att sparka fotboll!

Jag: Okej, Vill du börja spela fotboll sen när du blir lite större då?

A: Nä, för när jag blir stor ska jag bli pappa. Till E!



Där ser man! Jag undrar hur det ska gå till?

Jag tror att det kanske blev lite för mycket TP-spelande under jul-och nyårshelgerna, för A går nu för tiden ständigt runt och frågar oss en massa egna "frågor".

Frågorna kan till exempel vara:

Vilket namn börjar på bokstaven B?

Vad ser detta tocochipset ut som?

Äter jag nu? *Han tuggar på låtsas*

eller som i går:

A: Mamma, tycker du om mosad avokado?

Jag: Ja..

A: RRRRÄTT! Nu ligger du före pappa!

Jag: Vann jag inget mer?

A: hmm...jo du vann 256 pengar!!


Ja, det pågår som ni märker en ständig tävling här hemma!


och JAG LEDER!!

Även nu efter besöket av prästen så verkar A lite förvirrad:

A: Men mamma, vart jobbar egentligen den där frästen?

Jag: Prästen A, Prästen!

Kl 2 är det dags för det obligatoriska prästbesöket innan dopet.

Dock tror jag A hade missuppfattat det hela lite, för följande samtal utspelade sig precis:

A: När kommer gästerna egentligen?

Jag: Det är bara en präst som kommer, det är inget kalas vi ska ha.

A: Men, du sa ju att festen ska komma!

Jag: Inte festen! Prästen A, Prästen!

 

A har kommit i någon separationsfas.
Eller han har väl lidit av separationsångest i stort sätt hela livet (minns detta) men nu har det tagit sig till nya nivåer.

Ett par exempel:

Häromdagen så slängde jag ett par strumpor som jag tyckte hade blivit lite väl slitna, i papperskorgen.
När sedan A skulle slänga något upptäckte han detta och tog då upp dem och sa till sin pappa som var i köket (jag tjuvlyssna från vardagsrummet)

A: Här ligger ju mammas strumpor! Hur har de hamnat här i papperskorgen? Pappa, är det du som har slängt mammas strumpor i papperskorgen?!

M: Nä, det är nog mamma som lagt dem där.

A kommer in till mig

A: Mamma, här får du dina strumpor  de låg i papperskorgen!

Jag: Jo, jag vet, det är jag som lagt dem där för de är trasiga.

A: Nääe, vart då? *spanar in strumporna i närbild*

Jag: Det syns inget hål, men de är slitna därför ska de slängas

A: *börjar snyfta* Men de är ju de finaste strumporna... det är ju mina favoriter...

Jag: Men A, det är ju mina strumpor! Jag har ju massor med fina strumpor kvar däruppe!

A: Men inte lika fina som de här! *gråter*



Dagen efter så sorterade jag A:s garderob. Han har så mycket kläder som blivit för små nu så mycket åkte ner i lådor och vidare ner till källaren (detta har inte A så mycket emot för kläderna finns ju faktiskt kvar även om de numera finns i källaren).
När jag kom till strumporna så slängde jag de som var för små för de var ändå så slitna så att använda dem som arvegods var uteslutet.
När jag slängde strumporna så var A på nedervåningen men efter maten så skulle han gå upp, vilket då antagligen skulle resutera i att han såg strumporna i papperskorgen! Jag fick då snabbt ropa till mig honom, tog honom i knät för att förklara vad jag hade gjort.
Det blev ett långt samtal, med tårar och löften om att köpa nya strumpor. Exakt likadana, eftersom de som slängts ju var hans absoluta favoriter.


Någon dag senare var det dags igen och denna gången var det när jag skulle slänga några julgodisar som blivit kvar.
Jag stod vid papperskorgen och skulle precis dumpa julgodisarna när A kom springande.

A: Vad gör du?!

Jag: Jag slänger de här julgodisarna nu för de har blivit gamla.

A: Men det är ju mina favoriter!!

Jag: Ja, men ta en sista då innan jag slänger dem. *räcker fram lådan*

A: Neee, jag gillar inte dem..



Lite senare samma dag pratade jag om A:s separationsångest med M och han berättade då att han hade slängt en spik som han hade dragit ut ur en bräda från A:s rum (vi håller på och renoverar där) och A hade då börjat snyfta och sagt att det ju var hans bästa spik!



Låter inte detta som separationsångest av högsta klass?!

A: Bajspappa!

M: Nu blir det inga julklappar.

A: Jo, för tomten ser ju inte!

M: Tomten ser allt!

A: Nä, nu tänker du fel!!